Sitter här hos mamma och glor på film. Bor hos henne nu över påskhelgen, behöver lite miljöombyte från att bo hos pappa. Han börjar redan bli grinig, men det förstod jag att han skulle bli för han är van att vara ensam, men nu är jag hos honom jämt, iaf i veckorna.
Så nu kan han vila upp sig ända till måndagkväll.
Kan inte göra så mycket än , går med kryckorna för benet är inte bra än, sen problem med magen ibland med stomin. Ser mest på tv eller film, läser, surfar i telefon, sitter och ligger mycket, försöker gå en del oxå för att inte stelna till, men kan intr gå långa sträckor för då är jag helt slut sen. Gick inne på ica kvantum i klocket igår och handlade, det var mycket folk och mycket att gå fram o tillbaka, tog nog en timme innan jag var färdig, när jag sen kom ut till bilen var jag helt slut och det värkte i benet. Så jag kommer inte handla så ofta nu på ett tag.
Allt som har hänt är så sjukt. Jag bröt benet den 13 mars, blev opererad o inlagd på ortopeden, fick antibiotika intravenöst för benet i ett par dygn, därefter svullnade min mage upp och gjorde ont och mina infektionsvärden blev skyhöga snabbt. Åkte upp på röntgen för magen där dom såg att min mage var nära en kollaps, antibiotikan hade slagit ut min mage totalt. Ambulans till IVA i linköping akut där dom opererade mig direkt , tog bort hela tjocktarmen för den var illa däran, så nu har jag bara tunntarmen kvar och sen blev det en stomi , påse på magen som jag ska ha i 6 månader, sen får vi se om den ska kopplas tillbaka eller om jag får leva med stomi, vi får se.
Låg i respirator 4 dygn i linköping, sen på IVA rätt länge innan jag åkte tillbaka till Norrköping på IVA, låg på sjukhus i ungefär 4 veckor, sista 10 dagarna fick jag ett rum på kirurgen och det var verkligen skönt med eget rum o tv. Tyvärr så fick jag även lunginflammation eftersom jag låg så länge i sjukhussängen.
Jag önskar ingen detta jag varit med om, första två veckorna var jag nära att ge upp, mådde så jävla dåligt, så ont, svårt att andas, det var som en mardröm.
Narkosläkaren som opererade mig sa att jag var jättenära att dö den kvällen när dom upptäckte att magen var dålig. Om dom inte hade gjort nån röntgen på mig hade jag nog varit död idag.
Han ringde mina föräldrar på fredagkvällen och sa att nu opererar vi er dotter akut annars dör hon. Mina föräldrar blev helt förstörda för dom visste inte om jag skulle överleva.
I 3 veckor var mina värden akut , i riskzonen, jag kände mig döende, fruktansvärt.
Det här är det värsta som hänt i mitt liv. Helt sjukt. Jag förstår ingenting. Känns som en mardröm. Så svårt att inse, så overkligt.
Men nu tar jag en dag i taget, trött och orkeslös fortfarande men det tar tid sa läkaren. Deppigheten kommer och går, sitter ofunderar mycket. Hur sjukt detta är. Hur allt kunde bli såhär. Nu börjar jag lära mig hur stomin funkar iaf och det är skönt, har även min Emelie som jag har mycket stöd i just nu, hon vet exakt hur jag har det o det är så skönt att jag har henne.
Nu ska jag ta smärtstillande, ett glas cola och gå ut lite med mor o Lady o få lite luft. Det är så skönt med frisk luft nu har jag insett, svårt att förklara men det är så skönt o andas in frisk luft .
bloggar mer framöver när jag nu är sjukskriven.
herrå
Kommentera