Har inte skrivit här på evigheter. Har glömt bort bloggen å så har jag inte orkat å haft lust heller, men nu känner jag att jag behöver skriva av mig lite efter allt som har hänt.
Förra onsdagen kl 22 på kvällen så ramlade jag illa å bröt lårbenshalsen, fy faan så besviken jag är på mig själv. Jag har mig själv å skylla för att jag höll på med mobiltelefon samtidigt som jag gick på trottoarkanten. Sen minns jag bara att jag föll å sen svartnade det en kort stund, när jag sen vaknade låg jag på asfalten med benet lite fel vinklat å låret var svullet som en ballong.
Jag vill aldrig mer i mitt liv känna denna smärta igen, den går inte att beskriva, den är hemsk, det värsta jag varit med om hittills. Jag trodde ärligt jag skulle dö, så ont gjorde det. Jag blev ju helt väck utav all morfin å lugnande, men jag kände ändå den där smärtan. I ambulansen in så kändes det som jag var påväg upp till himlen. Så himla äcklig känsla, men jag var så borta i all smärtstillande.
Jag fick världens bästa hjälp. Väl inne på akuten stod 4 läkare redo å ta hand om mig. Dom lämnade mig inte en sekund å det var väldigt skönt å tryggt.
Jag blev spjälkad å fick gips rätt så fort, men gud så ont det gjorde när läkaren skulle räta ut benet, fy faaan. Dom fick klippa upp mina jeans, mina sneakers skor, å mina trosor, dom fick inte röra mig, för minsta lilla rörelse så var det som knivar i benet.
kl 4 på morgon fick jag komma upp till ortopeden å få ett rum å dom duschade mig inför operation dagen därpå. Torsdagen där kommer jag inte ihåg så mycket, bara att alla var så underbara mot mig på narkosen å operation. Låg på IVA en stund efter operation oxå för smärtan höll i sig ända till kl 22 på kvällen , men till slut gav den med sig när jag fick ett annat preparat som funkade direkt så jag fick åka ner till ortopeden igen.
Fredagen var värsta dagen, jag grät å hade ont hela dagen. Som tur var kom min kurator direkt när jag ringde henne å var helt förtvivlad, hon satt 1 timme å höll mig i handen å så fick jag prata på om allt jag ville. Då kändes livet hopplöst. När jag väll kom ner på torsdagskvällen så hade jag 8 missade samtal från familj å vänner, massa sms, å jag blev så himla glad bara utav det, att dom bryr sig så mycket, det värmer i hjärtat just då. Man känner sig så liten å ensam när sånt här händer i ens liv.
Nu i onsdags fick jag åka hem igen. Jag fick 2 påsar blod på tisdagen där för mina blodvärden var väldigt låga så det behövde en liten knuff i rätt riktning. Men det går ju bättre å bättre för varje dag. Men dom kunde inte göra mer på sjukhuset nu, utan nu hänger det på mig å sjukgymnastiken. Jag fick med migg ett beta stöd, eller gå stol hem för jag var fortfarande för vinglig för kryckorna. Beta stödet är mer stabilt å har fyra tassar så jag kommer ingenstans om jag skulle ramla så den känns trygg. Men nu blir jag sjukskriven året ut, å det känns inte så jävla roligt faktiskt. Blir så frustrerad på kvällarna oxå nu , för att jag inte klarar mig själv utan behöver hjälp med det mesta å jag blir arg på minsta lilla grej, om inte täcket ligger som jag vill eller om kudden lligger fel, eller om jag inte når saker, då slår jag på saker ist för att det är så förbannat frustrerande å inte kunna göra som man vill.
Usch , men jag tar en dag i taget nu.
Nästa fredag är farmors begravning å det känns väll sådär =(
Kommentera